Är det meningen, när man är mammaledig, att det är mamman som ska ta ALLT ansvar för barnet då? Jag förstår att jag måste ta hand om min son när hans pappa är på praktik eller jobb eller vad det nu är, men är det meningen att jag ska ta honom dygnet runt? Att han inte kan hjälpa till när han kommer hem från exempelvis praktiken, som det i det här fallet gäller.

Inte bara ansvaret för barnet utan för hushållet också. Gå till BVC, och vad det nu kan vara...

Jag ska inte behöva ta dygnet runt. Först hela natten, sedan hela morgonen och sedan hela dagen och så fortsätter det så först i 2 veckors tid och sedan i 9 veckors tid...

1. Rasmus (min älskade son)
2. Lars (min älskade sambo/fästman)
3. Min hund Emelie.
4. Min familj.
5. Mina vänner. (Ni vet vem ni är.) Inga namn nämnda, inga vänner glömda!
6. Kaffe är en riktigt stor favorit.
7. Promenader. (Har blivit mer av det, de senaste dagarna)
8. Fotografera. Helst fotograferar jag min son, min sambo, hunden min. Min familj och mina vänner. Jag undviker dock att hamna på kort själv.   
9. Datorn. Jag tycker om att sitta framför datorn och fixa med saker och ting. Skriva blogg, vara på facebook. Med mera.
10. Bingolotto!   

Jag vet att jag inte har uppdaterat så bra i min blogg, de senaste dagarna. Men jag har haft fullt upp. Nu sitter jag ändå här, vaken, men dock inte så pigg. Har varit vaken sedan 04:00 i morse. Rasmus vaknade då, och var hungrig, gav honom mat, rapade honom. Rasmu var fortfarande pigg. Inte mamma. Vid kvart i 5 gick jag in och la mig, med honom bredvid mig i sängen (han brukar somna då), men inte idag. Han var så förbannad. Lars ska upp tidigt (jag ska upp samtidigt som honom), och han var inte så glad att Rasmus var förbannad. Höll pappa vaken. Jag blev irriterad, för tyckte att han kunde försöka att få Rasmus och sova, men han ville inte. Han skulle ju upp tidigt. Ja, det ska jag med.

Kan säga att jag har det riktigt svårt känslomässigt, när det gäller att Rasmus är ledesn, och jag försöker allt, men ingenting hjälper. Där av irritation på Lars, inte riktat mot honom personligen. Jag får hemska tankar i huvudet, därför lägger jag bara Rasmus och går där ifrån, och går ut och tar frisk luft på balkongen för att kunna lugna ner mig. Samla krafter. Där av min förlossningsdepression. Jag klarar inte av att Rasmus är ledsen och jag inte kan trösta honom. Det är hemskt.  Det skär i mitt hjärta när jag inte kan trösta honom, eller när jag inte förstår hans signaler. 

Så, jag tog Rasmus, la honom i vagnen vid halv 6. Körde ut honom i köket, och jag passade på att diska, och fixa i köket. Kokade lite vällingvatten, så jag kan blanda ny välling (läs NAN 1, modersmjölkersättning), till honom. Han knorrade och var inte riktigt nöjd, men jag vaggade honom i vagnen om vartannat. Återupptog diskandet. När det var klart, så satte jag på en kanna kaffe, tog vagnen och körde ut den i vardagsrummet. RASMUS SOMNADE!   Gick ut på balkongen och tog en ciggarett. Gick in igen och tittade till Rasmus. Han sov fortfarande. Sedan tog jag en kopp kaffe, satte mig vid datorn. Och nu väntar jag bara på att klockan ska bli halv åtta. Då ska Lars upp. Sedan ska jag iväg till en vän och äta frukost där kl 9. Jag har haft en av hennes 6 hundar. En liten dvärgpincher vid namn Toy! Världens finaste hund, men ack så stirrig. Men nu ligger han lugnt bredvid mig och sover.

Men nu har jag inte så mycket mer att skriva om. Ville bara skriva av mig lite. Och jag är sååååå glad att jag till sist lyckades få Rasmus att somna! Det går ett lyckorus genom hela kroppen när jag lyckas med det.   

Idag känner jag mig på väldigt bra humör. Jag känner mig rofylld och lycklig! Glad! Så här bra har jag inte mått på länge. Har en pigg och vaken son som ligger och pratar med mig i soffan. Han är verkligen mitt allt! Jag vet inte vad jag skulle gjort om det inte hade gått så bra med hans födelse som det gjorde! Jag kan inte leva utan min son, min sambo och min hund. Livet leker - i alla fall för stunden.

Och jag kommer att ta en dag i taget just nu. För som man brukar säga går man ett steg framåt, så brukar man gå tre steg tillbaka innan man är på det stabila planet.

Nu måste jag rusa. Skriver mer sen!   

Det är ju så svårt att komma på saker om sig själv, men jag ska ge det ett försök.

1. Jag är 27 år.
2. Jag har varit gift i 4 år.
3. Jag har skilt mig-
4. Jag har blivit mamma till en underbar Rasmus-
5. Jag lider av förlossningsdepression.
6. Jag är en pedant jävel som inte klarar av att bo i en svinstia. Extra viktigt att det är rent och snyggt här nu pga Rasmus.
7. Jag har fått kontakt med min syster, min pappa och min ena bror som jag inte har pratat med på flera år.
8. Jag bor tillsammans med världens finaste fästman, världens finaste son och värdens finaste hund - i Svalöv, av alla ställen.   

Hm, jag är ju inte så mycket filmmänniska. Så jag vet inte om jag kan säga att jag älskar respektive hatar någon kändis. Däremot kan jag säga att jag tycker om att titta på filmer med John Travolta och Kate Winslet. Arnold Schwarzenegger är också en riktit bra kändis tycker jag.

Jag hatar ingen kändis. Som sagt, jag är inte någon filmmänniska och har väldigt svårt för kändisnamn. Så jag kommer inte att säga något om att jag hatar någon kändis, eftersom jag inte kan uttala mig om personen i fråga. Så det låter jag som sagt vara osagt.

Mycket upprepningar märkte jag nu, men jag hoppas ni förstår ändå. Och jag orkar inte ändra i texten.   

• En känsla av oro.
• En känsla av ångest.
• En känsla av otillräcklighet.
• En känsla av obehag.
• En känsla av hat.
• En känsla av sorghet.
• En känsla av ensamhet.
• En känsla av irritation.
• En känsla av trötthet.

Dessa känslor gnager i mig varje dag. Värst är det på kvällar och nätter. Ibland märks det tydligt på mig, dessa känslor. Men inte ofta.

Utåt visar jag mig starkt och alltid med ett leende på läpparna.
Vill/vågar inte visa hur jag egentligen mår. Rädslan att bli lämnad ensam kvar, om jag visar eller berättar, är alldeles för stark.

Ingen vill ha någon vid sin sida som mår dåligt hela tiden.

Vissa dagar är värre än andra.

För att vara en så bra sambo, vän och mamma som möjligt, måste man må bra i sig själv. Och det gör inte jag. Vilket enkelt resluterar i att jag inte är en bra sambo, vän eller mamma.

Jag vill så gärna kunna säga till de som frågar mig hur jag mår, att jag mår bra - och mena det.

Nu säger jag som standardsvar att jag mår bra när någon frågar. Just för att jag inte vill lägga mitt mående eller problem på någon annan.

Det är mig det är fel på och det är mitt ansvar att göra något åt det. Ingen annan!

• En känsla av glädje.
• En känsla av hopp.
• En känsla av välmående.
• En känsla av tillhörande
• En känsla av lycka.
• En känsla av kärlek.
• En känsla av positism.

Det är de känslorna jag vill känna. Och det är min plikt och mitt ansvar som sambo, vän och mamma att det blir så. Ingen annans!

Står På Bron Och Tittar Ner.
Ett Litet Kliv Och Hon Finns Inte Mer. 
Hon Blundar Och Känner Vinden I Hennes Hår.
Nerför Kinden Rinner Sakta En Tår. 
I Handen Kramar Hon Ett Kort På Sin Vän, 
Hon Viskar Förlåt Mej, Men Vi Ses Snart Igen. 
Precis När Hon Skulle Ta Sitt Sista Kliv Ut,
Hör Hon En Röst!Det Får Inte Ta Slut! Hon Vänder Sig Om,
Det Är Hennes Vän Som Skriker. 
Men Hon Bryr Sej Inte Fast Hon Vet Att Hon Sviker. Hon Tar Ett Sista Andetag Och Försvinner Sen Ner. 
Hennes Väns Ögon Blir De Sista Hon Ser.