Någon mer än jag som ibland kan känna sig utanför familjen? Att man ibland inte tillhör familjen? Känner sig som "Femte Hjulet"?

Det gör jag, och jag är trött på det. Jag har min lilla familj, Rasmus och Lars. Och vår hund Emelie och vår katt Zorro. Men jag vill ändå känna mig som en familjen till min mamma och syskon? Jag orkar inte kämpa längre. Orkar inte längre vara en person som jag egentligen inte är. Jag vill kunna få må bra någon gång! Kunna känna mig hemma någonstans. Men det gör jag inte. Inte i dagsläget i alla fall. Har varit lite så fram och tillbaka. Ibland har jag känt mig som en familjen och ibland inte. Är det så det ska vara? Är det så man ska känna titt som tätt?

Non sum ego. Love me quis sim alioquin pergat. Non dissimularet se esse non sum. Satis fecerim in vita mea. Nunc vitae vivamus, ut semper volui et habitet.  

Jag vaknade av vår väckarklocka, vid namn Rasmus klockan 7 i morse. Jag var relativt pigg då. Jag var på bra humör. Jag gav Rasmus mat, lekte med honom lite och pratade med honom eftersom han var så pigg och glad. Efter ett litet tag så somnade han under babygymmet. 

Jag kände mer och mer, hur dåligt jag började må, och nu är det ingen bra dag alls. Har bara lust att sitta inne och inte göra någonting. Jag orkar inte träffa vänner, jag orkar knappt med mig själv. Jag hoppas dock att dagen fortlöper till det bättre, för så här vill jag inte må. Inte alls. 

Nu märker man att det är vår, när man kan ställa ut barnvagnen med en sovande son i på balkongen.  

En sovande son på balkongen.

Visst ser det mysigt ut?    

Fortfarande lika arg, ledsen och besviken. Trodde faktiskt helhjärtat på att det var annorlunda denna gången, men icke. Varför ska jag vara så jävla godtrogen? Naiv? (Vet inte om Naiv är rätt ord i detta sammanhang). Hur kan Du leva med dig själv i vetskapen att du sårat de som stod dig närmast? Hur orkar du se dig själv i spegeln efter det du gjort? Jag hatar dig för det du gjort! Och det kommer ta lång tid att smälta detta sveket! Trodde verkligen det var annorlunda. Men nästa gång, eller nej vänta, det blir ingen NÄSTA gång. För Du har sumpat din sista chans! Så mycket betydde man för dig! Åh jag är så arg, ledsen och besviken så jag kokar inombords och skakar som ett asplöv!

Trodde fan på Dig när du sa att du hade förändrats och att det skulle bli annorlunda denna gången, men fan vad jag gick på en nitlott - ännu en gång! Du har svikit mig och mitt förtroende en gång för alla! Du är ute ur mitt, Lars och Rasmus liv - FÖR GOTT! Nu är jag fan trött på att bli sviken av Dig! Jävla idioti! Jag hatar Dig, för det du har gjort mot mig, för xx antal gången i mitt liv!

  I have a big whole in my heart.
And I don´t think it gonna heal.

Nu när Rasmus är hos sin farmor, så passade jag på att ta ett låååångt varmt efterlängtat bad! Annars hinner man ju inte ta ett låångt varmt bad, när man har Rasmus hemma. Då får man nöja sig med en dusch. Det kändes så skönt! Åh vad jag njöt! Annars, när Rasmus inte är hemma, så kan jag inte riktigt slappna av, men idag kunde jag. Och det var en riktig lättnad.

♥ ♥ ♥  Och levande ljus hade jag också. Det var så  mysigt. Istället för att ha taklampan tänd. Nu känner jag mig som pånyttfödd igen. ♥ ♥ ♥