Rasmus njuter av att ligga i sin egen säng och somna till detta som visas på denna video!  

Rasmus går i sin gåstol som han fick av mig och sin pappa idag.

Body: Fick han av mormor sin när hon var på Ullared.
Byxor: Fick han av mormor sin när hon var på Ullared.
Dom är lite stora nu, men då har han något att växa i i alla fall :)
Strumpor: Fick vi av Lars moster Sussie :)

Först: Var på vårdcentralen med Rasmus den 27/6. Jag misstänkte öroninflammation då jag såg att det runnit från hans högra öra. Jag går ner till vårdcentralen och väntar på att det ska bli min tur att komma in på tidsbeställningen, så att jag kan boka in en tid så att jag får undersökt Rasmus. Nr jag väl kommer in och förklarar för henne som tar emot mig, så säger hon att det i princip kan vara omöjligt att han har öroninflammation då så små barn inte får det. Men hon bokade i alla fall in en tid till mig och jag fick komma tillbaka samma dag 15:40. Kommer dit, och vi kommer in till doktorn. Hon tittar bara lite snabbt i Ramsus öron och säger att han har öroninflammation på höger öra, men inget på vänster. Hon skickar mig till Apoteket utan någon mer information. Jag hämtade ut medicinen, vilket var kåvepenin som  han skulle ta 2,5 ml 3 gånger om dagen i 5 dagar. Okej. Gck hem. Gav honom medicinen efter ordinationen. Efter de 5 dagarna  med kåvepenin, så blir han bättre. 2 dagar senare, får han hög feber igen, och det har börjat rinna från höger öra - IGEN. 6/7 går jag till vårdcentarlen igen, får en ny tid. Ja då var det en annan bättre läkare som kollar både hans lungor, mage, näsa hals och öron. Då visar det sig att Kåvepeninen har gjort öroninflammationen på höger öra värre och att han även fått på vänster öra. Så det var bara att hämta ut medicin igen. Denna gång blev det Amimox som han skulle få 3 ml 3 gånger om dagen i 7 dagar. Och hör och häpna. Medicinen verkar ha hjälpt, för han har ingen feber och det verkar inte göra ont varken i höger eller vänster öra. Óch det rinner inte från något av öronen.

Rasmus vid en av de bättre tillfällena, då han kan slappna av utan att det gör ont på honom. 

Sen: I tisdags fyllde min älskade 26 år. Och det firade vi genom att bjuda hem hans mamma, låtsaspappa, min syster Lotta och hennes sambo Niklas, och våra gemensamma vänner Åsa och Erik  med barn. Fick ett litetet påpekande av Ante. Jag hade glömt att skriva att han också var här. Så är du nöjd nu Ante? :) Det var en riktigt trevlig kväll.

Dessa fick han av mig:
   Vad tycker ni om dem?

På höger sida, lite längre ner, ser ni en lista med filmer från VideofyMe. Där kan ni titta på de filmerna jag laddat upp. Bra va? Så kika gärna dit, och se om det funkar. Funkar det inte, så vill jag att ni berättar det för mig, så att jag kan ordna till det.  

Idag åkte, jag, Lars och Niklas till Citadellbadet i Landskron för att bada lite. Det var premiär för mig. Och för Rasmus. Det är mitt första bad i pool i år. Och för Rasmus. :)

Han tyckte det var roligt, men mamma tyckte att det var liite kallt i barnbassängen.

Här kommer lite bilder från idag.

Jag var inte beredd på att Lars skulle ta kort, så därför ser det ut som jag har tråkigt, Men det var faktiskt liiiite kallt i barnbassängen.

  Rasmus blev lite rädd när tjejen i bakgrunden skvätte vatten på honom.   Sedan ville Rasmus gå upp.
Och efter att vi gått upp så somnade han :)  

  Min lilla sjukling sover gott. Det glädjer mig att han kan slappna av när han sover så han blir utvilad. ♥

  Zorro och Emelie ligger och myser med varandra på balkongen ♥

Någon mer än jag som ibland kan känna sig utanför familjen? Att man ibland inte tillhör familjen? Känner sig som "Femte Hjulet"?

Det gör jag, och jag är trött på det. Jag har min lilla familj, Rasmus och Lars. Och vår hund Emelie och vår katt Zorro. Men jag vill ändå känna mig som en familjen till min mamma och syskon? Jag orkar inte kämpa längre. Orkar inte längre vara en person som jag egentligen inte är. Jag vill kunna få må bra någon gång! Kunna känna mig hemma någonstans. Men det gör jag inte. Inte i dagsläget i alla fall. Har varit lite så fram och tillbaka. Ibland har jag känt mig som en familjen och ibland inte. Är det så det ska vara? Är det så man ska känna titt som tätt?